Juletid..... Julefrid

Mmmmm..... Så HÄRLIGT UNDERBART!

Jag hade verkligen glömt bort hur underbart det är att umgås med nära och kära!

Just detta år 2011 har varit sorgens år. Det mörkaste jag upplevt på många år. Och som alltid (vilket jag dock försöker lära mig att INTE göra) när jag har det jobbigt så isolerar jag mig från dem jag tycker om. Ja, jag vet att jag borde göra tvärt om men så fungerar jag.

Efter flera känslomässiga turer (som jag kommer att ta upp senare) så bestämde jag mig för att fira jul med familjen. Jag packade mina väskor, satte mig på tåget och for iväg mot de värmländska skogarna. Lite fundersam var jag eftersom jag före jul kände mig totalt avstängd känslomässigt.

När jag inte "är på topp" så stänger jag av för att klara dagen. Det tråkiga i det hela är att jag inte kan stänga av bara en "kanal/känsla" utan det blir hela paketet som stängs av. Detta i kombination med isolering från människor bidrar till att min fantasi, kreativitet och förhoppning/förväntan läggs på is.

Arbete m.m. är inget problem under denna "avstängning" eftersom då går jag in i min professionella roll och då är jag fullt "påslagen" eftersom det inte berör mig på det personliga planet. Nu menar jag inte att jag är totalt oengagerad och likgiltig när det gäller jobb. Tvärtom.

Men så fort jag träffar familjen (speciellt brorsan) så rämnar rustningen och allt bara väller upp som en geiser eller vulkan som väntat och väntat på att explodera.

Snart 3:e advent

Härligt värre!!

UNDERBART!!
Äntligen så kom mörkret (och tom lite snö igår). Så som jag har längtat efter detta mörker!!! De flesta jag känner väntar bara, ja nästan räknar dagarna, tills då ljuset kommer. Det brukar vända runt den 20/21 decemberi. Men själv så njuter jag av det vita "guldet".

När snön (om den) kommer så infinner sig genast ett slags lugn. Genast så är allt möjligt. Så jag hoppas verkligen på drivor av snö! Nu är det bara att vänta och se.

Missbruk.... Hur hjälpa????

Åter igen...Hur/vad ska jag göra?

Hur ska man/jag göra????? Var på besök  hos en person..... Vi fixade mat, njöt och hade trevligt. Men senare på kvällen när jag lagt mig så hände det som jag absolut inte ville hända....

Jag ligger i "gästrummet" och utanför hänger det en spegel och mitt emot denna så hänger det ytterligare en spegel..... Som "speglar", visar köket om dörren till "gästrummet" inte är stängd.

I vanliga fall så brukar jag se till att stänga dörren eftersom personerna jag besöker arbetar skift....
Iaf en av dem men är man ett par så vänder man på dygnet tillsammans. Annars ses/träffas man ju ALDRIG.

Hur som....

Just denna natt så hade jag glömt att stänga till dörren helt och ligger i sängen och blundar. Något, ett ljud??,  gör så att jag tittar upp och ser denna person stå och dricka ur en vit, plasttillbringare.

Jag förstår direkt.......

Ja, ha, ja...... Det var tydligen så iaf.....

Jag "ropar" tyst till personen ifråga och berättar vad jag just sett. Säger (som så många gånger tidigare..;)

-"Jag kommer inte att belasta, anklaga eller något liknande men om du vill ha hjälp finns jag här."

Senare vaknar "huset", vi äter frukost och jag åker vidare hemåt.

När jag landat hemmaoch packat upp så ringer jag vederbörande och säger att jag letat upp var det finns AA i krokarna och att jag gärna följer med men får ett ???????

Totalt förnekande.....

Så;
Hur göra?????
Hon kommer ju inte att leva så mycket längre till om hon fortsätter!
Jag ser ju redan att kroppen är uppsvälld......

Så;
Hur göra????

Midsommardag/afton

          Denna midsommar kommer jag verkligen att minnas och njuta av!!!!
Ingen stress m.m.

Det är "bara" jag, humlorna och datorn!!!!

Guuuuuuuuuud vad skönt!!!

Tala om att "gubbarna" (jordgubbarna) kommer att smaka extra gott efter rundan..... I regn......

Tyvärr orkade jag bara 9,3 km idag. Måste hem och putsa kondisen!!!!!

Men kroppen fungerar i.a.f.  

Inte för att jag gillar detta med att springa men det ger tid till eftertanke.......

Miss You Broooooooooooooo..........

Dagen innan Midsommar.....

Sitter just nu och funderar/reflekterar över mitt liv.   

Det är helt otroligt vad en kropp/människa kan ta/överleva! Med tanke på att jag fastnade i anorexiträsket när jag var 13 år. I sexan vägde jag 56kg (rund och glad). Men så sa en person (jag kommer fortfarande ihåg vad han heter) att jag var "tjock".

Självklart så blev jag helt förkrossad och bestämde mig för att gå ner i vikt.

Under sommarlovet så kom jag på hur man utåt sett kunde äta normalt och när ingen såg bara spy upp allt. Den sommaren gick jag från 56 - 38kg.   

 

  Idag så har jag inte de problemen..... Vågen visar 58 kg former!    =)